Historik

ÖREBRO WALDORFSKOLA

Teori - Konst - Hantverk

 

 

 

Johannaskolan

– De första åren

 

text: Elisabet Sjöborg / Curth Wengelin

 

 

 

 

Möten på museet - "Vi måste starta en waldorfskola”

 

Det tog sin tid innan Johannaskolan kom till. Femton år innan skolan började ville tre starta en waldorfskola Agneta Ljung, Bert Wetterfalk och jag Elisabet Sjöborg. Vi studerade och ordnade med föredrag men ingen utom Olof Palme, som då var skolminister, var intresserad. Jo Curth Wengelin, som vi ibland mötte på en vegetarisk restaurang. Och åren gick, tills beslutet kom,” Vi måste starta en waldorfskola”. Då var det som att öppna en sluss, mängder av människor kom på vårt första föredrag på museet med Lars Wätte den 4 februari 1977. Redan den gången gick en lista runt där alla, som var intresserade att starta en waldorfförening skrev på. Föreningen startade och det ena föredraget efter det andra hölls i museet med lärare ,som villigt kom från Kristofferskolan i Stockholm. Det var en härlig nybyggaranda i arbetet. Vårt första föreningsmöte var fyllt av entusiasm. Där var många med, som sedan blev lärare, lekskollärare och föräldrar. Curth Wengelin berättade på detta möte, att han och Gun väntade barn, och det barnet skulle gå i vår skola. Det gjorde också Linda så småningom och nu är hon själv mamma till ett barn, som skall gå i vår skola.

På det mötet bestämdes också att vi redan till hösten skulle ha en lekskola ! Fort skulle det gå.

 

Linden startade 1977 - ”Skall det bli något, får jag göra det själv.”

 

Vi började att söka lärare. Flera anmälde sitt intresse, men nej när avgörandet skulle ske, var det ingen, som vågade ta ansvaret.Vad skulle vi göra ? Sommaren kom och jag våndades. Jag hade ju mitt hem och barnen och arbetade som textilkonstnär med gobelinvävning, just då med en stor beställning. Men en morgon stod det klart, ”Skall det bli något, får jag göra det själv.” Så jag tog kontakt med Eva Neander, en av dem , som talat med oss. Och vi beslöt ”Vi gör det”. På sommaren åkte vi på en föräldrakurs i waldorfpedagogik i Danmark. Det var allt vi hade, när vi tog emot barn på lekskolan i en lägenhet på Norra Strandgatan 3, men året blev härligt och jobbigt. Lekskolan fick namnet Linden och startade den 29 augusti 1977.

Det första lekskoleåret blev intensivt med föräldramöten, föredrag, veckoslutskurser och studiecirklar samt många samtal med te runt ”röda bordet”.

 

Skolan startade 1979 i Axberg

 

Året gick och nu var frågan, hur få lärare till skolan ? Samma sökande och åkande för att träffa någon som ville komma. Förgäves, ingen kom och då efter vånda beslöt jag mig för att åka till seminariet i Järna. Eva Neander fortsatte lekskolan tillsammans med två föräldrar, som under året varit med på lekskolan med sina barn, Barbro Gustafsson och Pia Amundsen.

Efter ett år på seminariet började jag med en första klass. En lärare hade sent beslutat sig för att komma Per-Ole Björkli. Han tog andra klass med tre elever. Skolan startade den 21 augusti 1979 i Axbergs gamla kyrkskola.

Men innan vi hade kommit så långt att skolan kunde börja upplevde vi ett dramatiskt år med ständiga kommunkontakter och samtal. Under lekskoleåret kom många representanter från kommunen på besök och det rådde en entusiastisk stämning. Då samtalades om att vi skulle vara under grundskolans paraply, och allt var frid och fröjd. Arne Klingborg var en gång på besök och talade med Ingemar Kalsson, då ansvarigt kommunalråd för skolsektorn. Bilden av de två herrarna, som entusiastiskt samtalade vid lekskolans fönster, etsade sig fast. Arne Klingborg hade ju denna underbara förmåga att eldigt ge liv åt idéer. Vi var tre som

framförallt drev tankarna på skolan och deltog i dessa kommunsamtal Christer Ericsson, Curth Wengelin och jag. Hösten kom med mina seminariestudier och fortsatt planering med kommunen denna gång med skoldirektören Jerker Robertsson. Strax före jul stod det klart för oss att vi måste stå på egna ben utan inblandning av medbestämmande från kommunens sida.

Vi talade med dem om vårt beslut, och sedan var det slut med intresset från deras sida. I flera år var det ett svalt förhållande, som först så småningom blev varmare och t.o.m. bra. Men en skola hade vi fått lov om Axbergs nedlagda kyrkskola.

 

Åren i Axberg - ”Aldrig har jag ätit så gott bröd”

 

De tre och ett halvt åren där blev en fin tid. I dag otroligt att tänka på hur fri och skapande den tiden var. Vi hade lektionstider helt fritt, så det passade ämnet och barnens ork. Vi var ute i skogen en timme varje morgon då vi vandrade eller barnen lekte och balanserade på en ikullfallen trädstam och byggde hyddor.

Vi var mitt i ett bondelandskap och kunde följa naturens växlingar, plocka örter till vårt te och se säden mogna och bli gul och så småningom skördas. Hos en bonde fick vi också så säd. Han lärde oss hur man sår med en rytmisk rörelse över marken. Till hösten i tredje klass skördade vi guldskatten. I skogen tog vi nakna grangrenar, som har den rätta böjen och med dem tröskade vi och till slut malde vi säden, och höjdpunkten var, när vi bakade bröd. När vi åt brödet sa en av pojkarna ”Aldrig har jag ätit så gott bröd”. Jag höll med, det var en högtid. Vi gjorde också ost, som vårdades och vändes i garderoben och kokade messmör av vasslan. Det tar ju sin tid, men barnen växlade om och rörde hela tiden. Till slut ställde vi till med kalas, lade enris på golvet, dukade vackert ett långbord med alla våra godsaker och bjöd föräldrarna.

Men allting har en ände också tiden i Axberg. Vi växte ur skolan. Vi måste hitta en plats, där vi kunde bygga en egen skola, där vi kunde förverkliga jordbruksimpulsen, som levde starkt vid den tiden. Efter en tids sökande fann vi platsen, Tjusebotorp en stor gård i utkanten av Örebro. Kommunen som ägde gården, var beredd att avyttra den till oss. Kristina och Anton Christiansen flyttade hit till Örebro för att driva jordbruket, likaså kom Kari Storvestre och Jonas Blucher hit för att sköta om trädgårdsodlingen.

Vi anlitade Jerk Alton som skissade på skollokalerna. Vi samlades många gånger i den vackra björkhagen och drömde om framtiden. Vi hade skrivit avtal med kommunen, en miljon var priset . Det fanns bara en hake, vi måste få förvärvstillstånd att driva gården. Vid ett möte som lantbruksnämnden hade i april 1982, med dåvarande landshövdingen Elvy Olsson, som ordförande grusades våra drömmar , vi fick ej tillstånd.

 

Året i Bista - skolan brann maj 1987

 

Nu blev det förhandlingar igen med kommunen, och då fick vi löfte om att flytta till en nedlagd skola på Aspholmen, Bista. Jag glömmer aldrig den gången kommunens representanter visade oss skolan, det var i maj 1982, och hela skolträdgården var vit av blommande körsbärsträd. Vi flyttade in successivt med klasserna i den nya skolan . Jag flyttade med min klass först under våren 1983.Den flytten blev en fest. Vi avslutade tiden i Axberg med en liten konsert av barnen i Axbergs kyrka, satte oss i en buss och körde till Bista. När vi i den kalla snöglittrande februarikvällen körde in på Bista skolgård, hade en förälder, Tom Lindblom, ordnat ett sprakande fyrverkeri, som välkomnade oss in i en ny tillvaro. Den avslutades dramatiskt, skolan brann ner i en anlagd brand, natten den 30 maj, samma dag som Jeanne d´Arc brändes på bål 1431. Hon som givit skolan namnet Johannaskolan.

Nu ställde kommunen upp på ett underbart sätt. Adolfsbergsskolan skulle läggas ner och bli lager, och nu erbjöds vi den. De sista grundskoleklasserna skulle vara kvar ytterligare ett år, men vi kunde kanske samsas det året och överta den helt året därpå. Vi tog tacksamt emot och fick köpa skolan för en krona.